Oljesand – ett av världens mest miljö- och klimatskadliga energiprojekt
Att gräva fram oljesandsblandningen är oerhört energikrävande. För varje fat olja som utvinns på detta sätt måste i snitt två ton oljesand grävas upp, vilket skapar stora miljöproblem och släpper ut enorma mängder koldioxid. Totalt släpper oljesandsverksamheten i Kanada ut runt 27 miljoner ton växthusgaser per år, en siffra som förväntas öka till 126 miljoner ton år 2015.
Om oljesanden ligger djupare än 100 meter under jordytan kan den inte grävas fram utan måste pumpas upp till ytan. För att göra det krävs att det så kallade bitument görs flytande, vilket åstadkoms genom att vattenånga pressas ner i marken och ”kokar” bitumenet till flytande form. Processen kräver enorma mängder energi och orsaker ännu större växhusgasutsläpp. Tillvägagångssättet innebär att det för varje fat bitumen som pumpas till ytan släpps ut 60 kilo koldioxid i atmosfären.
Innan oljesanden som grävs eller pumpas upp från marken blir till något som liknar olja måste den ”uppgraderas” till så kallad syntetisk råolja. Den här processen kräver i sin tur ytterligare energi och skapar stora utsläpp av koldioxid och luftföroreningar.
För Statoil innebär satsningarna i oljesand en drastisk förhöjning av koldioxidutsläppen. Företagets Nordsjöutvinning beräknas släppa ut 7,8 kg koldioxid per fat olja medan oljesandsutvinningen i Kanada kommer att innebära att 100 kg koldioxid per oljefat släpps ut. Statoil planerar att utvinna 200 000 fat olja per dag ur den kanadensiska oljesanden.
Oljebolagens storsatsande på oljesand är orsaken till att Kanada kommer att misslyckas med att nå sina Kyotomål och att landet har blivit en av de värsta bromsklossarna i förhandlingarna inför FN: s klimattoppmöte i Köpenhamn i december.
Klimatförändringars effekter
Klimatförändringarna är inte längre ett framtidsproblem. Naturkatastrofer som orkaner och översvämningar ökar i både styrka och frekvens och förändrade vattennivåer i sjöar och floder hotar den globala livsmedelstillgången.
För att lyckas stoppa eller vända den globala uppvärmningen krävs det att vi – såväl företag, som nationer och privatpersoner – dramatiskt minskar förbrukningen av fossila bränslen och värnar om kolsänkor som haven och skogarna. Genom att investera i Albertas oljesand gör dessvärre Statoil och andra oljebolag precis tvärtom. Utvecklingen av oljesandsindustrin är den enskilt största orsaken till att Kanadas klimatpåverkan skenar.
Industrin släpper ut 27 miljoner ton koldioxid per år och tusentals skövlar tusentals kvadratkilometer skog. Och det ser ut att bli värre, redan år 2011 väntas oljesandsrelaterade koldioxidutsläpp ha ökat till 80 miljoner ton. Märk väl att siffrorna endast visar utsläppen till följd av utvinningen och produktionen. När den ickekonventionella oljan förbränns släpps ytterligare växthusgaser ut.
Utvinning och raffinering
Öppna dagbrott
Oljesand ner till 100 meter under jordytan betraktas som brytbar. Markens utseende förändras då totalt genom att all skog huggs ner och våtmarker dräneras och förstörs innan de övre sten- och jordlagren grävs upp med gigantiska, energikrävande grävmaskiner. För varje fat bitumen som grävs upp ur dagbrotten krävs att man samtidigt tar upp två ton lera och jord. För att separeras bituminet från sanden och leran ”tvättas” det i kolossala mängder upphettat vatten. Denna process kräver i snitt att sju kubikmeter naturgas och två till fem fat vatten förbrukas.
In Situ-utvinning
Huvudparten av oljesanden ligger mer än 100 meter under jordytan och utvinns då genom dyra och energikrävande komplexa processer. I Alberta görs detta i huvudsak genom en metod kallad SAGD (Steam Assisted Gravity Drainage). Metoden kräver industrialisering av stora arealer som kraftigt fragmenterar de värdefulla skogarna i området. SAGD förbrukar också enorma mängder vatten och kemikalier, hotar grundvattennivåerna, skapar stora mängder avfall och för varje fat bitumen som pumpas upp ur marken förbrukas drygt 28 kubikmeter naturgas.
Uppgradering
Oavsätt om man använder öppna dagbrott eller in Situ-metoder krävs att det bitumen som utvinns från oljesanden uppgraderas till syntetisk råolja. Bitumen hör till de kvalitativt sämsta tillgängliga oljorna i världen. För att få den att likna vanlig råolja måste den raffineras och bearbetas kraftigt. Även här förbrukas kolossala mängder vatten och energi för de intensiva processer som bryter ner bitumen till mindre, lättare molekyler och tar bort orenheter som kväve och svavel.
