Slutsatsen är egentligen enkel. För att undvika en klimatkatastrof måste vi minska utsläppen av växthusgaser radikalt och sluta hugga ned skogar som binder koldioxid. De rika länderna, som har släppt ut mest historiskt sett, måste hjälpa de fattiga länderna att finansiera skogsskydd, investeringar i förnybar energiteknik och anpassning till de redan pågående klimatförändringarna. De fattiga länderna måste lova att inte göra om våra misstag.

Klimattoppmötet i Köpenhamn är vår bästa chans att komma överens om hur omställningen till en hållbar värld ska gå till. Ett framgångsrikt avtal måste innehålla fyra viktiga delar:

1. Stora utsläppsminskningar
   Utsläppsminskningarna måste vara bindande och i linje med den senaste vetenskapen. Det innebär att de industrialiserade länderna måste minska sina utsläpp av växthusgaser med i genomsnitt 40 procent (jämfört med 1990) till 2020. De fattiga länderna måste förbinda sig att utvecklas på ett mer hållbart sätt.
2. Pengar till hållbar utveckling i fattiga länder
   För att de fattiga länderna ska kunna utvecklas utan att göra om den rika världens misstag, måste i-länderna bidra med pengar till en renare utveckling.
3. System för globalt skogsskydd
   Idag står skogsskövlingen för en femtedel av utsläppen av växthusgaser. Vi behöver ett globalt system som ser till att finansiera ett skydd av klimatviktiga skogar. Före 2015 måste skogsskövlingen i Amazonas, Kongobäckenet och Papua Nya Guinea ha stoppats helt. Fem år senare måste all regnskogsförstöring ha upphört.
4. Pengar till anpassningsåtgärder i fattiga länder
   Klimatförändringarna pågår redan och även om vi skulle stoppa alla utsläpp av växthusgaser idag så kommer jordens medeltemperatur att fortsätta stiga till cirka 1.3 grader (jämfört med före industriella revolutionen). Därför behövs pengar från de rika länderna, som bär huvudansvaret för temperaturhöjningen, till de fattiga länderna som får ta de värsta smällarna.

Vägen fram

Om det blir ett kraftfullt klimatavtal i Köpenhamn i år, är vi på god väg mot en omställning till en värld där vi inte förbrukar mer resurser än vad ekosystemen klarar av. Det kommer att kräva stora förändringar men det är fullt genomförbart. Till mitten av århundradet behöver vi minska de globala utsläppen av växthusgaser med 80 procent (jämfört med 1990). Vi vet att det är fullt genomförbart.

Främst handlar det om att drastiskt minska användningen av smutsiga energikällor som kol, olja och gas och istället investera i ren, förnybar energi och en mycket effektivare energianvändning.
Vi måste också få ett totalt stopp för den globala regnskogsförstöringen, förbättra jordbruksmetoderna, se till att utsläppen från sophanteringen minskar och förändra vissa livsstils- och konsumtionsmönster (fram för allt genom färre transporter och minskad köttkonsumtion).

Vi vet alltså att det går. Det kommer inte att bli lätt. Men det är nödvändigt. För alternativet – en ekologisk, ekonomisk och humanitär katastrof – är inte ett alternativ. Frågan nu är om världens ledare tänker göra sitt jobb.